Susanna Torvaldsdotter skrev en artikel om mördaren Annika Östberg i Newsmill.
En riktigt bra "replik" finns i DN, även om den inte är direkt vänd mot Susanna Torvaldsdotters artikel. I DN:s artikel pratar medieforskare om mediabilden kring bevakningen av denna fråga; kort sagt säger medierna "stackar Annika", medan ingen tänker på att hon faktiskt är en mördare och att det finns anhöriga till offren vars sår aldrig kan läka.
Min DIREKTA replik till Susanna Torvaldsdotter följer, och jag hoppas verkligen att hon kommer att läsa den fördomsfritt och verkligen tänka efter vad det är hon säger, och slutligen att hon kommer att lägga sin "vänskap" med Annika åt sidan och, återigen, verkligen tänka efter.
SUSANNA TORVALDSDOTTER, artikeln är ett bra försök, men du missar med bred marginal.
Hon är ursprungligen svensk, men hon blev amerikanska efter sin långa vistelse i USA... Hon har bott i USA längre än i Sverige, fängelsevistelsen borträknad! (Det passade bra att "bli svensk" igen under fängelsevistelsen för att ha chansen till att bli fri någon gång...).
Hon är en mördare, och mord kan aldrig förlåtas; man sonar ALDRIG sitt brott om man är en mördare, även om man dör i fängelsecellen över 100 år gammal. Mord är oförlåtligt. PUNKT!
SUSANNA TORVALDSDOTTER, du sa en bra sak, och det tål at tänkas på. Tänk om jag var i samma situation som hon är/var i? Ok, det är en rättvis fråga. MEN! Jag skulle ALDRIG mörda en människa, eller ens vara medhjälpare, eller ens välja att inte ingripa...
SUSANNA TORVALDSDOTTER, du hyser medkänsla för henne. Medkänsla är mänskligt, men svara på den här frågan: VAR ÄR MEDKÄNSLAN TILL OFFRENS ANHÖRIGA? Jag har ännu en fråga till dig, SUSANNA TORVALDSDOTTER: Har någonsin en person tagits ifrån dig för tidigt på ett sådant våldsamt, vedervärdigt och absolut orättvist sätt?? Jag tvivlar på det. Någonting sådant skulle du aldrig glömma och aldrig förlåta, tro mig. ALDRIG!
Anser du att man kan ha samma "mänskliga medkänsla" med krigsförbrytare? Nu pratar jag inte om någon som Hitler, utan en vanlig soldat som kanske har våldtagit och/eller mördat en eller några personer under ett krig, och efteråt är han ångerfull och får leva med sina dåd på sitt samvete under resten av sitt liv... Anser du att man kan eller bör förlåta honom? Även om han "sonat sitt straff"?
Vågar du verkligen, alltså VERKLIGEN känna efter hur det skulle kännas inombords om någon du älskar blir mördad?
Det är endast de anhöriga som kan uttala sig om det rätta eller felaktiga kring en eventuell frigivning av en mördare, även efter nästan 30 år. Saken är den att MAN ALDRIG SONAR SITT STRAFF OM MAN ÄR EN MÖRDARE! MEDKÄNSLAN ÄR TILL FÖR OFFREN OCH DERAS ANHÖRIGA, STRAFFET ÄR TILL FÖR MÖRDARNA! Tänk dig vad ett liv är. Tänk dig hela universums och jordens historia, mänsklighetens historia, alla små saker som kunde ha gått fel, två människor som kunde ha missat varandra, men det gjorde de inte, och "det rätta barnet" blev till, och så pågick det generation efter generation; livet trotsade alla sjukdomar, alla krig, allt våld, alla olyckor, och idag finns du, jag, hon, de...
Ett mord, oavsett situation är absolut oförlåtligt.
P.S. Jag är emot dödsstraff, så börja inte ens...
09 April 2009
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Det här var det dummaste jag har läst. Vad vill du säga? Att man aldrig någonsin kan ha medkänsla för en mördare? Att en mördare som sonat sitt straff aldrig ska få gå vidare i livet utan de anhörigas godkännande?
Jag tycker din syn är så vidrigt amerikansk och näst intill barbarisk. Det är fullständigt sjukt att de anhörigas hämndbegär ska få avgöra när en brottsling blir frigiven. Det hör inte hemma i ett civiliserat samhälle. Ett rättsfall får aldrig någonsin bli personligt utan ska tillämpas utifrån vad som står i lagen. Ingenting annat!
Andreas, jag tror nog att du läst någonting dummare (särskilt om du läst några sidor i vilken "Harry Potter" bok som helst).
Anyway... Vad är det som är så barbariskt med att aldrig förlåta en mördare? Det handlar inte om hämnd (vilket dödsstraff mest påminner om), det handlar om rättvisa. En mördare må ha haft en hård uppväxt, ett hårt liv och en jävla massa problem runt omkring som gjorde att personen gick så långt, men det är ALDRIG en ursäkt.
Förstår du ens vad ett liv handlar om?? ETT LIV! Som anhörig till ett offer måste man gå vidare i livet, annars förgås man av smärtan. Men utan att vara religiös, måste man hävda att ett liv är heligt! Vi vet ju att det inte finns ett liv efter detta, ingen gudomlig rättvisa, etc, vi har bara detta liv. Och att någon bara tas ifrån en på det sättet är det mest inhumana och barbariska av allt! För att inte prata om offrets släckta liv, drömmar och förhoppningar om kommande dagar, helger, semestrar, även vanlig vardag med personer som den mördade älskat...
Du skulle inte prata så om din pappa, mamma, bror, syster, barn eller partner mördats, det kan jag garantera. Man kan förlåta på ett sätt, men illgärningen kommer för alltid att vara där, det kan aldrig tas tillbaka, det är inte som en bilstöld. Lagen är till för att hålla medborgarna i schack (annars skulle det råda absolut anarki) och för att straffa de som begår brott (stöld, misshandel, våldtäkt, mord)... Även i Sverige är livstids fängelse det högsta straffet för mord, men här har man alltid varit ganska mild i bestraffningen, så livstid brukar oftast omvandlas till ett tidsbestämt straff.
Så tänk dig att du efter 27 år får se din älskade partners/barns/syskons/föräldrars mördare fri ute på gatan. Kan du verkligen förlåta för de 10,000 dagar som den mördade har missat på grund av mördaren? Än sen om mördaren under dessa 27 år har lyckats att "hitta sig själv" och ångrar sig djupt för allt han/hon gjort? Ett liv kan aldrig fås tillbaka.
En sista fråga, Andreas.
Skulle du kämpa emot så mycket du kan eller bara acceptera det som händer, eftersom när det väl är över, ja, då är det över? Skulle du kunna förlåta ett mord på dig själv?
Du kan aldrig förstå tomheten. Det enda som fyller tomheten är smärtan. Så snacka inte skit! När ditt barn mördas eller din partner mördas, då skulle jag vilja se din reaktion.
Allting har två sidor och så även i sådana tragiska fall där en person tar livet av en annan.
Självklart kan inte de anhöriga förlåta men samhället kan ha en förståelse för människan och den som inte lever kommer inte tillbaka genom att låta de anhöriga hämnas.
Det är domstolen som utdömmer straff och det är de som avgör och så skall det förbli för i en rättsstat kan vi aldrig tillåta hämndbegär styra.
Även en person som begått mord kan ha anhöriga som lider, även de är offer i en sådan tragisk händelse.
Hämn är förlegat och löser ingenting.
@annettebissioni, du har missförstått det hela. Det handlar inte om hämnd utan om ett rättvist straff. Domstolsväsendet existerar bland annat för att straffa brottslingar. Mord är det värsta man kan utsätta en människa för, eftersom ett liv aldrig kan fås tillbaka. Det är kanske inte så konstigt att du inte kan tänka dig hur det är att plötsligt bli ryckt upp ur livet, där allting tas ifrån dig, alla dina drömmar, alla dina planer, all kärlek för och från dina närmaste och vänner. Jag har upplevt krig på nära håll och har kanske en större medkänsla för en 17-åring som står i en mindre grupp om sex män vars händer är bakbundna, och som helt enkelt gör som beordrat och går fram en och en för att sedan bli avrättade med automateld i ryggen. De som står och väntar på att bli avrättade får se mannen framför dem gå fram med sänkt huvud för att sedan bara falla ihop framåt utan att yttra ett ljud när han blir skjuten. Och sedan går man själv fram.
Jag kanske har en större medkänsla för en flicka som springer över den smala gatan och hennes 9-årige lillebror som följer efter henne. Hon hör ett skott men inser först inte att hennes lillebror blev liggande mitt på gatan i en pöl av eget blod. Hon vänder sig om, får se den synen och börjar skrika hans namn för full hals, med tårarna rinnande som en flod nerför hennes kinder. Hon kan inte hjälpa honom mer, han är död. Bara så plötsligt. Hon kan inte ens närma sig sin döda lillebror, eftersom hon själv, fjortonåringen kommer att bli ihjälskjuten. Pojken låg kvar död mitt på den lilla gatan i en hel dag innan man lyckades att rädda i alla fall lite av hans värdighet...
Visst, detta har hänt i krig, men de personer som sköt ihjäl dessa män och pojkar förtjänar inte att få ha ett eget liv i frihet. Deras brott kan aldrig sonas. VARFÖR ÄR DET SÅ SVÅRT ATT FÖRSTÅ ATT ETT LIV ÄR ABSOLUT OVÄRDERLIGT??
Post a Comment