Bosnien och Hercegovina, Karadžić, krigsbrott, osv

Det var en intressant artikel i DN idag, och ännu mer är intressanta var kommentarerna. Mest intressant är dock att mina kommentarer om sanning, fred och rättvisa för alla blev borttagna, medan klart rasistiska kommentarer finns kvar.

När Jugoslavien föll sönder, skedde det på värsta möjliga vis: krig med massakrer på civila. Idag borde det vara mycket enkelt att se och förstå fakta, men kriget var så smutsigt och freden blev konstruerad på så sätt att det nu i efterhand, i fredstider är svårt att hitta "rätt" information. Man kanske har vänner som är från den ena eller andra sidan och känner med dem, och samtidigt blundar för deras sidas illdåd. Man kanske tycker att USA:s inblandning med bombningar var orättvist och typiskt den väldiga stormakten som kör över de små, och därför är ens sympatier på den ena sidan. Jag ska här försöka att kortfattat redovisa fakta utan emotionell inblandning.

Kommunismens tid började hastigt gå mot sitt slut i och med Berlinmurens fall. Under 1980-talet växte nationalismen i Jugoslavien. Det fanns flera olika strömningar, de som ville har mer makt i Jugoslavien, de som ville ha mer självstyre, alternativt självständighet... Faktum är att Serbien, som största republik, har alltid haft något mer inflytande än andra jugoslaviska republiker, och detta inflytande växte sig allt starkare under 1980-talet, särskilt efter Berlinmurens fall.

Anledningen till den växande nationalismen var delvis att det uppstod ett politiskt vakuum efter att Josip Broz "Tito" dog. Folket/folken förlorade den store ledaren, och i dessa kölvatten klättrade långsamt politiker som Slobodan Milošević upp. De som försvarar Milošević hävdar att han var en socialist. Jag håller faktiskt med, han VAR en socialist, men han var också en karriärist som insåg att han kunde klättra till toppen med hjälp av en nationalistisk retorik. Men i Jugoslavien var han snarare regeln än undantaget.

I och med kommunismens fall förlorade de jugoslaviska folken den gemensamma identiteten. Tack vare nationalistiska karriärister blev Jugoslavien likställt med den onda kommunismen, som inte har förtryckt folken i lika stor utsträckning som nationalisterna hävdade, långt därifrån.

Det största problemet var att det var endast kommunisterna som kämpade mot fascismen, mot alla former av fascism och för ett gemensamt och jämlikt Jugoslavien. Kroatien var under andra världskriget en fascistisk stat allierad med Tyskland (tillsammans med bland annat Italien och Ungern), medan Serbien tillhörde rojalisterna som ville behålla kungadömet från mellankrigstiden då Jugoslavien hade en serbisk kung. Dock gick allt fler serber under kriget över på kommunisternas sida.

De flesta och mest omfattande antifascistiska strider pågick i Bosnien och Hercegovina (BiH). Där fanns det både kroater och serber (katoliker och ortodoxa), samt muslimer som var allierade med antigen ena eller andra. Dessutom fanns en tredje politisk grupp muslimer som inte ville alliera sig med varken Kroatien eller Serbien, därför att muslimerna hur som helst kommer att hamna i kläm. Det var i Bosnien och Hercegovina som Tito vann de viktigaste striderna, det var där som han kunde bygga upp en stark rörelse. På grund av hans aktioner i BiH som han lyckades ta över makten i Jugoslavien.

Det var alltså endast kommunisterna som kämpade absolut mot fascismen, mot både kroaternas och serbernas (samt deras respektive allierades) krigsförbrytelser. När kommunismen föll, föll inte bara Jugoslavien samman, utan också allting som kommunismen stod för, både gott och ont. Nationalistiska karriärister lyckades med konststycket att få antifascismen att verka kommunistisk och därmed automatiskt fel. År 1990 kunde de därför, utan att skämmas, lyfta fram sin sidas strävanden efter makt och självständighet från andra världskriget, vilket inkluderar gärningar som är krigsförbrytelser i stor utsträckning värre än de vi såg under 1990-talet.

Jugoslavien och den identiteten fanns inte längre. Alla lyfte istället fram sin egen historia och var stolta över ALLT, inklusive massakrer på civila, kvinnor, barn... Det är så krigen under 1990-talet kunde bli så blodiga. Serberna förstås mycket att förlora. I Jugoslavien var de i majoritet befolkningsmässigt. Om Kroatien och BiH blev självständiga, skulle cirka två miljoner serber hamna utanför den gemensamma staten OCH hamna i minoritet. Dessa var knapparna hos det serbiska folket som Milošević och hans likasinnade tryckte på, och med hjälp av all makt som de hade fått då är det inte konstigt att människor blev rädda för att andra världskrigets mord på över 200.000, kanske nära en miljon serber, skulle upprepas.

När det gäller Bosnien och Hercegovina specifikt, ska jag här ge lite fakta om de cirka 100.000 dödsoffer, som folk envisas med att prata om genom att säga att alla inte var muslimer, att många var serber, att de flesta var muslimer, att det är lika många soldater som civila, osv. Tanken med den siffran var att all manipulation med offren i politiska syften skulle ta slut. Alla offer har till och med ett namn. Gå in och kolla på Reserch and Documentation Center Sarajevo på webben, http://www.idc.org.ba ... Där finns information om deras arbete och mål, som sammanfattas som "Truth now, peace forever".

Här kan ni med hjälp av Google Earth se vad har hänt och var:
http://www.idc.org.ba/index.php?option=com_content&view=category&layout=blog&id=112&Itemid=144&lang=bs

Här kan ni se statistik om alla dödsoffer klassificerat efter hela landet, olika regioner, civila, kvinnor (zene), barn (djeca), soldater (vojnici), och nationaliteter.

Folk vill ju så gärna räkna dödsoffer, så jag ska ge bara några exempel ur den dystra och sorgliga statistiken.

Av de som dog eller är försvunna är statistiken följande:

Civila: 39.684 (40,82%)
Soldater: 57.523 (59,18%, varav 55,27 procentenheter i strid)


Av de 57.523 soldater som dödades eller saknas, är statistiken följande:

Bosniska Armén (ARBiH): 30.633 (53,25%)
Jugoslaviska/Republiken Srpskas Armé (JNA/VRS): 20.626 (35,86%)
Kroatiska Armén/Kroatiska försvarsrådet (HV/HVO): 5.719 (9,94%)
Autonoma Provinsen Västra Bosnien (APZP): 545 (0,95%)


Av 97.207 dödade och saknade (siffran är ungefär två år gammal), är 87.451 (89,96%) män, medan 9.756 (10,04%) är kvinnor. Av männen är 30.317 civila, 57.134 är soldater, medan 9.367 kvinnor var civila och 389 soldater.


Dödade eller saknade utifrån etnisk tillhörighet:

Bosniaker (muslimer): 64.036 (65,88%)
Civila: 33.070
Soldater: 30.966

Serber (ortodoxa): 24.905 (25,62%)
Civila: 4.075
Soldater: 20.830

Kroater (katoliker): 7.788 (8,01%)
Civila: 2.163
Soldater: 5.625

Övriga: 478 (0,49%)
Civila: 376
Soldater: 102


Med andra ord (eller siffror), 83,33% av alla civila offer är bosniaker (muslimer), 10,27% civila offer är serber (ortodoxa), 5,45% är kroater (katoliker) och 0,95% är övriga. Det här om ingenting ger en klar bild av krigsförbrytelserna; vilka arméer som medvetet attackerade civila och i hur stor utsträckning.

Det är fult egentligen att räkna dödsoffer på det här sättet och att lägga fram dem som BEVIS på att en sida är den mest onda.

Å andra sidan behöver man inte säga mycket om Radovan Karadžić. Hans uttalanden före, under och efter kriget säger allt. Det finns särskilt ett videoklipp där Karadžić i det bosniska parlamentet säger vad han tycker om Bosniens möjliga utträde ur Jugoslavien (fortfarande då var det inte säker att Bosnien och Hercegovina skulle hålla folkomröstning om självständighet).

För er som inte kan språket, här är en översättning av vad Karadžić har sagt:
"Tro inte att ni inte kommer att leda Bosnien och Hercegovina till helvetet och det muslimska folket kanske i försvinnande. Eftersom det muslimska folket kommer inte att kunna försvara sig om det blir krig i Bosnien." Bara det uttalandet borde egentligen räcka till en fällande dom.

Bosnien och Hercegovinas dåvarande president (som Karadžić satt i politisk allians med vid makten tillsammans med kroatiska nationalisten Mate Boban) svarade att Karadžićs uttalande är skrämmande och en anledning varför "vi" (det muslimska folket) kanske inte kommer att vilja stanna kvar i Jugoslavien.


Slutligen måste jag säga bara en sak. Det finns mycket polemik än idag, många diskussioner om vem gjorde vad, många besvikna serber som anser att de är lika mycket offer för muslimerna som muslimerna var offer för dem, många kroater som anser att deras existens i landet är hotat, osv. Anledningen till alla dessa diskussioner är att vi fortfarande har en politisk elit vid makten som har sina rötter i det gamla kommunistiska systemet, politiker som följer med strömmen och gör och säger vad som helst bara för att vinna makten och de ekonomiska fördelarna som makten för med sig, utan en enda tanke på konsekvenserna. Under 1990-talet gick det så långt att konsekvensen blev ett blodigt krig, som hade kunnat undvikas om politikerna inte ständigt matade folket skrämselpropaganda.

Varje krig är en tragedi i sig och varje civilt dödsoffer är en krigsförbrytelse. Varje soldat som var fången och som fånge mördas av fienden är en krigsförbrytelse. Varje dödsoffer i ett krig är en förbrytelse mot mänskligheten. Det som vi saknar i diskussionen är en sund och human medkänsla för alla mördade oskyldiga, och ett starkaste fördömande av den egna sidans krigsförbrytelser.