Att leva i ockuperat område (Banja Luka, Bosnien och Hercegovina)

Jag tänkte bara dela med mig av en av många sanna och personliga historier som människor som har överlevt kriget har berättat för mig. Eller, snarare två stycken.

Vid tioårsdagen för folkmordet i Srebrenica 1995, alltså år 2005, pratade jag med en man som kommer från Prijedor. Prijedor är en stad i Bosnien och Hercegovina, inte långt från Banja Luka. Han var lite upprörd om att det bara är Srebrenica som folk kommer ihåg, trots att människor utsattes för krigsförbrytelser runtom i landet. Han berättade för mig hur han blev arresterad, slagen och efter några dagar satt på en lastbil mitt i natten med tiotalet andra män. Vid ett tillfälle hoppade han av lastbilen och lyckades komma undan, men blev arresterad igen, och efter några dagar satt han återigen på en lastbil med tiotalet andra män, och återigen lyckades han hoppa av och rymma. Han kände väl till trakterna och lyckades hålla sig undan, andra gången bättre än första, och på nåt sätt tog han sig till Kroatien och bor idag i Sverige. De andra männen som han åkte lastbil med kördes till en plats där de mördades.



Hur var det då att som muslim leva i en stad i Bosnien och Hercegovina som var under serbisk kontroll under åren 1992 till 1994? Här följer en personlig historia från staden Banja Luka.

När de "serbiska försvarsstyrkorna" tog kontroll över staden den 3:e april 1992, fick de flesta muslimer sparken från jobbet, särskilt sådana som hade höga poster, som exempelvis satt i styrelsen eller var chef för ett bolag, men även vanliga arbetare drabbades, så också personen som berättade sin historia för mig.

Han var svarvarbetare vid en fabrik i Banja Luka och en dag när han kom till jobbet fick han inte komma in, utan stoppades vid grinden. Han hade inte rätt dokument. Han kunde inte heller skaffa de dokument som behövdes, han sökte som alla andra, men muslimer fick vara utan. Han försökte flera gånger att gå till jobbet, men stoppades av vakterna vid grindarna varje gång. Han fick slutligen ett brev hem där det stod att han har fått sparken från jobbet på grund av ogrundad frånvaro.

Han bodde med sin familj i utkanten av Banja Luka, en stadsdel där majoritetsbefolkningen var muslimer, men det fanns några serber också. Han såg på hur folk drevs bort hemifrån bara för att sedan se serbiska flyktingar från Kroatien flytta in, eller ibland hela huset tömmas på allt av värde, inklusive dörrar och väggkontakter. Att driva bort folk med trakasserier och hot hörde dock till undantaget, men användes som ett skräckinjagande exempel, vilket gjorde att många människor inte vågade stanna kvar. Han stannade dock kvar med sin familj, och likaså flera av hans grannar. Familjen började sova i takvåningen i huset för att det kändes mer säkert, ända tills takvåningen till ett hus i närheten brann en natt.

De såg på när en grupp serbiska soldater parkerade sin minibuss utanför en grannes hus. Om jag kommer ihåg rätt var det en något avlägsen släkting. Efter några minuters trakasserier utifrån gick dem in i huset och förde bort mannen. Han hittades senare mördad.

Efter den händelsen fick familjen tag på en handgranat som de skulle kasta ner i trappan från takvåningen om samma sak skulle hända dem. Vad de skulle göra efter det visste de inte, men det var det minsta lilla de kunde göra för att försvara sitt hem och sina liv.

En natt parkerade så en minibuss serbiska soldater utanför deras hus. De stod där i ett par timmar och körde bort. Ett par dagar senare upprepades scenariot. Slutligen sent 1993 (eller i början av 1994?) valde familjen att lämna landet. Det var svårt att få fram dokument; de var tvungna att betala stora summor pengar, mer än 10 000 kronor till slut, samt att skriva över alla tillgångar och avsäga sig ägandet av sitt eget hus, för att kunna få dokumenten och lämna landet.

Under nästan två år levde de med en ständig rädsla för sina barns och sina närmaste släktingar och deras barns liv, de levde med en ständig känsla av paranoia och en känsla av klaustrofobi, medan de såg på när människor slumpmässigt drevs bort eller fördes bort för att mördas. Den enda räddningen var att fly.