Om Jugoslaviens sönderfall

Svar till Boris, http://bloggosapiens.wordpress.com/.

Den 19 november 1988, politiskt möte i Belgrad, där Milosevic höll tal och sa: "Vi kommer att vinna trots att Serbiens fiender utomlands lierar sig med de i landet. Till dem säger vi att vi inte är rädda och att vi går in i varje strid och avser att vinna varenda en."

Kosovo 1987: Serber i Kosovo (representerade av serbiska nationalister) var missnöjda med Serbiens centralmakt, som inte hade gjort någonting för serberna sedan Tito dog. Milosevic höll ett tal ett nytt möte bestämdes för ett par dagar senare. Inför den dagen, fredagen den 24:e april 1987, organiserade serbiska nationalister allt inför mötet och var mer än beredda för kravaller: de tog dit ett par lastbilslass sten för att "bredda trottoaren" och samlade unga män som kunde slåss.

Milosevic träffade ledaren för Kosovos kommunister, albanen Azem Vllasi. Under mötet kom kosovoserber med anklagelser mot kosovoalbaner, anklagerser om kosovoalbansk terror mot serber, där flickor våldtogs, gravar skändades, hus och kloster brändes, och även att människor mördades. Milosevic hävdade senare att det var då som han för första gånger hörde uttrycket "etnisk rensning", albanerna ville ha ett etniskt rent Kosovo, enligt honom. Serberna i Kosovo flydde från Kosovo och behövde alltså skydd, och det skyddet kunde de inte få av Kosovos kommunister, där kosovoalbaner var i majoritet.

Utanför mötet startade en grupp serbiska nationalister bråk med polisen, som drev bort demonstranterna, men när de väl kom till stenhögen som dagen innan kördes dit, fick polisen ta till reträtt. Trots att en grupp serbiska nationalister startade bråket och trots att polisen fick mest stryk, gick dem in och sade till Milosevic att "polisen slår vårt folk". Då var Milosevic tvungen att göra någonting, så han gick ut för att lugna folkmassan. Flera människor kom fram till Milosevic och hävdade att polisen slog dem, även kvinnor och barn, att albaner gick med i bråket också. Det var då som Milosevic uttalade de ökända orden "Ingen får slå er" ("Ne sme n iko da vas bije").

Nyheterna i Belgrad visade samma kväll hur Milosevic stod upp för det misshandlade folket, men det som de inte visade var hur en grupp serbiska nationalister slog till mot polisen först.


I det politiska efterspelet till händelserna uppstod en politisk kamp mellan Ivan Stambolis, dåvarande presidenten i Serbien, och Milosevic. Enligt Milosevic var det albanerna som styrde i Kosovo och att de rensade ut serber från alla maktpositioner i värsta nazistiska manér, så en ändring behövdes.

En av Ivan Stambolics medarbetare höll ett TV-sänt tal där han sade att vissa personer kommer med oförsiktiga uttalanden som bryter mot den kommunistiska karaktären, och samtidigt gömmer sig bakom Kosovofrågan, samt att oförsiktiga offentliga uttalanden är faran, eller "fingret på avtryckaren". Enligt Milosevics sida var det ett lågt slag mot både reformen och mot serbiska intressen i Kosovo.

Därefter gjorde Milosevic sig av med några politiska motståndare. Genom en eldfängd retorik, där han hävdade att han väntade sig att det separatister skulle finnas i Kosovo, men inte i Belgrad, vann han en omröstning mot Ivan Stambolic, vilket i praktiken gjorde Milosevic till Serbiens första man. Milosevic drogs med i stunden och "gjöt olja på elden" allt mer. Det handlade inte längre bara om Kosovos serber, utan var ett kall för Jugoslaviens alla serber.

Milosevic sade att han kommer att stoppa kontrarevolutionen i Kosovo och att han kommer att genomföra ändringar i det politiska systemet för att se till att Serbien får absolut makt som republik över hela sitt territorium. Vojvodina och Kosovo som semi-autonoma provinser inom Serbien kunde i den federala regeringen rösta mot Serbien, och det ville Milosevic ändra på.

Återigen tog han hjälp av sina nationalister, som demonstrerade mot vissa "byråkrater" i den kommunistiska ledningen. Dessa protester var inte ett folkligt uppror, utan planerade för att göra sig av med politiska motståndare. Vojvodinas kommunistiske ledare lämnade sin tjänst och Milosevic kunde sätta en man ur de egna leden på hans post. Samma sak hände i Montenegro; Milosevic satte Bulatovic till den yttersta maktpositionen där.

Februari 1989: I Kosovo var albanerna i majoritet och de kämpade emot. Med strejker och demonstrationer visade de stöd för sin ledare Azem Vllasi. Milosevic å andra sidan trodde att Vllasi stod bakom denna revolt mot Milosevic. Tack vare sina anhängare som protesterade vid regeringsbyggnaden i Belgrad, kunde Milosevic kräva att få fria händer för att lösa krisen i Kosovo, han krävde att få arrestera och åklaga alla som var bakom de "olagliga" strejkerna och demonstrationerna i Kosovo.

Milosevic sade att serberna har sina intressen och att de kommer att agera enligt sina intressen oavsett om det strider mot konstitutionen. Slovenerna var rädda att deras tur skulle komma efter Kosovo, så Sloveniens president Milan Kucan gav sitt stöd till kosovoalbanerna. Han sade att demonstrationerna i Kosovo inte bara tjänade kosovoalbanernas intressen utan att hela Jugoslavien försvarades där och med det också varje republik i landet.

Serberna var förstås mycket missnöjda med Kucans uttalande, som de såg som Sloveniens förräderi, så återigen använde de sig av medierna. På nyheterna hävdades det att Milan Kucan var mer provocerande än kosovoalbanerna och att han försvarade separatism i Slovenien med sitt försvar för separatismen i Kosovo. Människor fick dock inte höra själva talet utan fick det tolkat. Kucan försvarade Jugoslavien och den konstitutionella rätten för alla sex Jugoslaviens republiker och båda två autonoma provinserna till självstyre inom Jugoslavien.


Så långt hade alltså Slobodan Milosevics politik gått ifrån Jugoslaviens intressen och ersatts med bara serbiska intressen. Tack vare de fejkade folkliga demonstrationerna som Milosevic beställde av nationalisterna, och tack vare medierna, lyckades han ändå att driva sina frågor vidare och krossa de gemensamma jugoslaviska värdena om jämlikhet och att ingen grupp får vara priviligerad.


Dagen för omröstningen om Kosovoreformen demonstrerade människor i Belgrad och visade sitt stöd för Milosevic. I samtal med den federala regeringen gjorde Milosevic klart att han måste få som han vill, annars ansvarar inte han för folkmassan utanför, som han delvis hade organiserat. Jugoslaviens dåvarande president Raif Dizdarevic höll tal inför folkmassan och försökte förklara att vi måste hålla fast vid vår enighet; "We will not go down the path of national conflict. We will take the path of brotherhood and unity". Men det var redan för sent för det; folkmassan visslade och buade ut "brotherhood and unity".

Slutligen vek sig den federala regeringen och gav Milosevic rätt att använda militären (JNA) i Kosovo. När Milosevic efter detta möte höll tal till folkmassan, skanderades det "Arrestera Vllasi". Milosevic svarade att han inte hörde dem, men att "alla som har använt sig av folket till att manipulera för att genomföra vissa politiska mål mot Jugoslavien, kommer att straffas och kommer att arresteras". Det är ganska ironiskt, eftersom det var precis det som Milosevic gjorde.

Nästa dag rullade JNA:s stridsvagnar mot Kosovo. Tack vare att Milosevic lyckades få igenom krisbefogenheterna och fick fria händer, hade Kosovos kommunister (kosovoalbanerna) inget annat val än att lämna ifrån sig makten till Serbien. Azem Vllasi åtalades för kontrarevolutionär verksamhet och fängslades. Hans anhängare demonstrerade, men demonstrationerna slogs ner. Det som du sade, sade också Milosevic, nämligen att alla förändringar gjordes enligt konstitutionen, på ett lagligt sätt och enligt alla regler och procedurer. Vi vet ju nu att så inte var fallet; det handlade om press från Milosevics sida, där han använde sig av folket som stod bakom honom. Om han inte fick igenom sina krav, skulle det bli revolt och kravaller, för vilka han menade att det inte är han utan Jugoslaviens ledning som hade ansvar för.

Därmed var inte längre alla folk i Jugoslavien suveräna och jämställda.


Slovenien var mer frispråkigt än andra republiker och hade tidningen Mladina som öppet i sina artiklar kritiserade det politiska etablissemanget. Efter att Sloveniens huvudåklagare inte fann deras texter olagliga, satte Milosevic press på Kucan för att stoppa tidningen, med argument som att Mladina är backas upp av CIA och att Slovenien skyddar kontrarevolutionära krafter som hotar Jugoslaviens överlevnad.

Mladina publicerade utdrag ur ett "transcript" från ett partimöte, vilket var olagligt på den tiden. Sloveniens ledning vek sig då och lät arrestera Mladinas utrikeskorrespondent, Janez Jansa, som hade dokumentet hos sig. Åklagarna hade tillräckligt med bevis för att fälla journalisterna, men folket visade sitt stöd för dem genom fredliga demonstrationer. På grund av det annorlunda politiska klimatet i Slovenien, valde Kucan att ändra Sloveniens konstitution tillräckligt mycket för att inte låta Serbien eller någon annan republik blanda sig in i republikens angelägenheter. Serberna såg det som ett första steg mot självständighet av Slovenien. Kucan fick höra att serberna kommer att använda sig av alla medel för att stoppa reformen, vilket implicerade användning av militären.

Milosevic använde sig återigen av serbiska nationalister från Kosovo, vilka han skulle skicka till Ljubljana, där de skulle hålla protester för sanning och solidaritet den 1:a september 1989. Tanken var att Kucan skulle störtas från makten som ledningen i Vojvodina. Milosevic skulle göra vad som helst för att få igenom sina krav, men Kroatien lät inte de serbiska nationalisterna komma in i Kroatien, så protesten i Ljubljana var nästan obefintlig.


Milosevic kallade då till extrakongress för de jugoslaviska kommunisterna, som skulle hållas från 20:e till 22:a januari 1989. Milosevic ansåg att Sloveniens politiska ledare försökte att tvinga på andra sin egen vision på framtida politiska ordning i Jugoslavien, trots att det egentligen var Milosevic som på ett tvivelaktigt sätt, med hjälp av främst nationalister från Kosovo lyckades få absolut makt och lojalitet i Vojvodina, Kosovo och Montenegro.

Det var under denna kongress, Jugoslaviens sista, som varje kompromiss som slovenerna erbjöd röstades ner av Serbien och dess marionetter i Kosovo, Vojvodina och Montenegro. Istället för att komma överens med Slovenien, ville Milosevic ha absolut lydnad, sådan som han har fått på andra ställen i Jugoslavien. Efter att ha försökt och försökt ännu mer, och sett hur varje slovenskt förslag förkastades med stort glöd och häftiga applåder, och istället för att ge upp sin konstitutionella rätt till självstyre som republik, gav slovenerna upp och lämnade kongressen. Milosevic försökte förminska hela händelsen och ville fortsätta med kongressen utan Slovenien, men Kroatiens delegater ville inte vara med på det och de lämnade också kongressen.


Kommunismen föll, och medan nationalismen i Serbien tog form redan tidigare i Milosevic, kom Franjo Tudjmans nationalistiska HDZ till makten i Kroatien vid de första demokratiska valen. Tyvärr återinförde han också det rödvitrutiga statsvapnet, som är ett flera hundra år gammalt kroatiskt statsvapen, men tyvärr också andra världskrigets fascistiska Kroatiens symbol, under vilken hundratusentals serber mördades. Polisen i Knin, en stad med stor serbisk majoritet, ville inte acceptera den nyvalda demokratiska regeringen i Zagreb därför att de inte ville bära det rödvita "schackbrädet" på sina uniformer. Det var förståeligt, men tyvärr fanns det för få "kalla huvuden" på alla sidor. Istället för att göra en kompromiss med serbiska poliser i Kroatien, insisterades det på att alla måste bära det rödvitrutiga statsvapnet. De 50-talet serbiska poliser hävdade, som det blev brukligt på den tiden, att hela serbiska folket står bakom dem och att de inte kommer acceptera att underställa sig den demokratisk valda kroatiska makten.

Milan Martic, polisernas ledare, började då med att förbereda väpnat motstånd, där de skulle få hjälp av JNA, eller att JNA själv skulle skydda dem. Där Milosevic överhuvudtaget inte accepterade politiska motståndare i varken Serbien, Vojvodina, Kosovo eller Montenegro, gav han fullt stöd till de serbiska rebellerna i Kroatien och fråntog i och med det en jugoslavisk republik dess suveränitet inom Jugoslavien. Han gjorde redan tidigare så att en etnisk grupp, en nation (serberna) blev viktigare än hela Jugoslaviens folk gemensamt, men nu blev det en tydligare bekräftelse av hans nationalistiska politik. De skrämde med påminnelser om andra världskriget; folk lärdes bygga upp barrikader på vägar runt Knin för att försvara sig mot "ustasha". Det fanns inget väpnat hot alls på den tiden mot serberna, men tack vare medierna lyckades man få människor att tro att det bara är en tidsfråga innan "ustasha" kommer in och börjar slakta serber igen.

Tudjman skickade två helikoptrar med specialpoliser till Knin, men JNA skickade flygplan som hotade att skjuta ner dem om de inte vände om. Det var då som kroaterna förstod att det här inte bara en lokal fråga i Knin, utan att Serbien var djupt inblandat. Trots allt hade Kroatien en nationalistisk, men likväl demokratiskt vald regering som aldrig någonsin hade uttryckt sig fientligt mot någon, inte ens serber. Ändå hade alltså inte Kroatien möjlighet att utöva sin lagliga politiska makt på sitt eget territorium, och nu var kroater till och med förbjudna att komma in i Kninområdet.

I och med att JNA tydligen stod på Serbiens sida, i och med att de inte ville beväpna den kroatiska polisen, vilket JNA då enligt lagen var tvunget att göra, valde kroaterna att skaffa vapen på egen hand. Det tyckte dock inte JNA om. De såg kroaternas vapensmuggling som ett slag mot Jugoslavien, medan kroaterna ansåg att de måste ha möjlighet att försvara sig när enstaka polisstationer och enstaka kommuner inte visar lojalitet till den demokratiskt valda regeringen.


Milosevic ansåg att det enda sättet att behålla Jugoslavien intakt var om armén ryckte in och avväpnade kroaterna, men han måste få tillräckligt med röster av alla republikers representanter. För att visa att armén kunde användas på för att skapa ordning och reda, använde sig Milosevic av de fredliga protesterna i Belgrad den 9:e mars 1991. Vid ett tillfälle omringades demonstranterna av polisen och plötsligt flög tårgas mitt in i folkmassan, som förstås började fly från tårgasen, men i och med att polisen stod runt om, var det omöjligt att kringgå polisen och bråk uppstod. Därmed fick Milosevic de kravaller han ville ha och kunde därmed skicka ut stridsvagnar på gatorna. Aktionen skulle vara en intervention för att stoppa vandalism, men i själva verket skickades armén för att slå ner människor.

För att skicka JNA till Kroatien för att avväpna kroaterna, måste han alltså få tillräckligt många röster av alla Jugoslaviens republikers delegater. Han hade redan fyra röster och behövde bara en till, men Bosnien och Hercegovinas delegat Bogic Bogicevic ansåg att det skulle vara kontraproduktivt att blanda in JNA i ett sådant läge, att skicka armén till Kroatien skulle med största sannolikhet betyda inbördeskrig. En bosnisk serb röstade alltså mot Serbien, och man kunde inte missta sig på de serbiska delegaternas enorma besvikelse.

Milosevic hade ändå armén på sin sida och kunde agera på egen hand för att ge armén fria händer att agera mot Kroatien och deras då paramilitära styrkor. Men i sista stund tvekade general Kadijevic, han ville inte göra någonting som skulle kunna tolkas som en statskupp, han ville inte starta ett krig.


Händelserna hade gått så pass långt nu och man började till och med diskutera om Jugoslaviens sönderfall. Serbiens plan var att skicka armén till serbiska områden i Kroatien, att låta kroaterna starta konflikten och sedan bara behålla de territorier som var under serbisk kontroll. Två veckor senare började kriget i Kroatien.

Slovenien och Kroatien utropade sig självständiga, JNA skickades till Sloveniens gränsposteringar, men soldaterna omringades och slogs ner snabbt av slovenerna. Milosevic gav sig relativt lätt. Istället för att skicka en rejäl krigstyrka, valde han att låta Slovenien lämna Jugoslavien, eftersom det inte bodde många serber där ändå.

Kroatien var en annan historia. Serberna hade redan kontrollen över delar av Kroatien, medan Vojislav Seselj blev den som skulle provocera fram en större konflikt mellan kroater och serber: "Serbiskheten är hotat in på bara rötterna. Horder av ustasha attackerar serbiska byar, serbiska kvinnor och barn. Horder av ustasha vill avsluta sitt folkmord på det serbiska folket". 1991 började han organisera frivilliga i allt större omfattning och skicka dem till olika fronter. Josip Reihl-Kir, den kroatiske polischefen i Vukovar, lyckades hålla ordning och reda, varje gång serberna satte upp barrikader, lyckades han övertala dem att ta ner dem. Men den kroatiska ledningen ville ha en konflikt för att kunna få kontroll över hela sitt territorium och att lättare kunna få självständighet. De sköt tre granater mot Borovo Selo, varav en träffade ett hus. Som tur är fanns det inga offer för attacken. Det var en provokation av kroaterna som syftade att få serberna, dvs. den jugoslaviska armén, att inleda militära operationer i Kroatien. Då skulle Kroatien kunna få internationellt stöd genom att hävda att republiken, landet är attackerat av en armé som kontrolleras från Serbien och Belgrad.

Seselj skickade en hel del frivilliga till Borovo Selo. Där tog serberna två kroatiska poliser som gisslan, och kroaterna skickade två bussar med poliser in i Borovo Selo för att ta hem dem. Dock blev de omringade och 12 kroatiska poliser stupade och 22 skadades inom den halvtimme som slaget varade. Nu gjorde det kroatiska folket uppror mot Jugoslavien, som de såg vara under serbisk kontroll. Extremister på båda sidor fick mer plats, och den kroatiske polischefen Josip Reihl-Kir mördades av den egna sidan, eftersom han jobbade för fred helt enkelt.

Ett par dagar senare skickades JNA:s stridsvagnar till Kroatien, med ursäkten att de var en fredsbevarande styrka, att det serbiska folket i Kroatien måste ha beskydd. Den kroatiska byn Kijevo var den första som JNA körde över och tog kontrollen över. Det fortsatte så med flera andra byar och småstäder; polisen i städerna och byarna fick ett ultimatum att ställa sig under armén kontroll, vilket de inte gick med på. Staden Vukovar stod emot längst och för att hjälpa till i attackerna mot staden skickades Seselj och hans frivilliga paramilitärer dit. I byn Vocin mördades ett trettiotal, kanske även så många som 45 civila kroater mördades av serbiska paramilitära. De dödade lämnades som en varning för andra, och denna terror gjorde att människor inte längre vågade stanna kvar i sina hem.


Milosevic hävdade att hela krisen orsakades av andra republikers unilaterala seccessionistiska policyn som strider mot den jugoslaviska konstitutionen, medan Tudjman hävdade att man kan inte stoppa Kroatiens självständighet genom att hävda den jugoslaviska konstitutionen, eftersom den kördes över av serberna genom borttagandet av självstyret för provinserna Vojvodina och Kosovo.

I samtalen mellan Tudjman och Milosevic tyckte Milosevic att om kroaterna har rätt att lämna Jugoslavien, har serberna i Kroatien rätt att lämna Kroatien. Det handlar i slutändan om just detta. Milosevic ville inte acceptera någon kompromiss i Jugoslavien och körde över alla de gemensamma värderingar om frihet, självständighet inom staten och jämlikhet för alla, med sin politik som tydligen endast syftade till att stärka serbernas intressen och position i det gemensamma landet, ofta på andra folks bekostnad. Detta ledde till sin tur till att Jugoslavien började falla sönder, eftersom i början lät sig Slovenien och Kroatien inte skrämmas av den militära styrkan som Jugoslavien, och nu Milosevic hade till sitt förfogande.

Lord Carringtons fredsplan gick ut på att alla republiker måste rösta för självständighet, skulle Serbiens krig inte vara legitimt eftersom han skulle kriga mot andra länder. Montenegros president Momir Bulatovic överraskade Milosevic genom att också rösta för självständighet tillsammans med de andra fyra, men han pressades av Milosevic och hotades av diverse personer, så han drog tillbaka sin röst för en mer eller mindre fredlig lösning och upplösning av Jugoslavien, och lade sin röst på Milosevics krig.


Det största problemet med andra republikers självständighet var att ett par miljoner serber inte längre skulle leva i samma land, och skulle faktiskt bli minoriteter i de nya länderna, alltså Kroatien samt Bosnien och Hercegovina. När Jugoslavien 1990 och 1991 fortfarande var ett land, hade ändå serberna börjat ta över kontrollen i flera områden, främst där de var i majoritet. Alltså, även i Kroatien som var en del av Jugoslavien, ville serberna inte acceptera annat än endast ett serbiskt styre. Det var denna nationalism som dödade Jugoslavien. Serberna i Knin och Serbien körde över Kroatiens demokratiskt valda regering och lade områden under sin kontroll.

I Bosnien och Hercegovina började man prata om självständighet för Bosnien också, eftersom att vara kvar i ett serbiskt dominerat Jugoslavien skulle betyda slutet för Bosnien, särskilt med tanke på sanktionerna. I september skapades serbiska autonoma provinser i Bosnien och Hercegovina som den 9:e januari ordnades om och Republiken Srpska grundades. Cirka två veckor senare valde Bosniens parlament att hålla en omröstning om självständighet den 29:e februari och den 1:a mars. Med tanke på allting som hade hänt politiskt sedan 1989 och även tidigare, plus allting som hade hänt de senaste månaderna, inklusive Serbiens och Milosevics hot om krig och faktiska krig mot icke-serber, var det kanske inte rätt tid för självständighet för Bosnien och Hercegovina, men i annat fall hade Bosnien med största sannolikhet aldrig fått självständighet och hade förmodligen också försvunnit helt ur historien. Å sin sida klagade inte den muslimska minoriteten i Serbien och Montenegro, som var i majoritet i flera städer och byar; de ville inte ha en eget självstyre, egen republik eller att tillhöra någon annan republik.

Med serberna fanns det alltså ingen kompromiss. Om de inte fick som de ville på fredlig och legal, legitim väg, skulle de använda alla medel, inklusive hot mot och arresteringar av oliktänkande och till och med den jugoslaviska armén. Om det nu var så viktigt för alla serber att leva i en gemensam stat, varför var det också viktigt att eliminera icke-serber med fördrivningar, mord och terror? När Bosnien och Hercegovina utropade självständighet, gick Serbien till attack i Bijeljina och Zvornik, varifrån de drev bort icke-serber och mördade hundratals människor, kanske fler än ett tusen civila, trots att den enda militära kraft som Bosnien och Hercegovina då hade fanns bara i Sarajevo.

Varför var mördandet av civila så pass normalt för den serbiska sidan? Det fanns ju många kriminella element inom de frivilliga paramilitära trupperna (Seseljs och Arkans styrkor, bland de mest kända), och med tanke på särskilt Seseljs retorik kan man förstå varför det kunde hända. Men ändå, det får ALDRIG inträffa. Mord på civila får aldrig inträffa, oavsett vem det var som orsakade kriget. Och det är det du menade, att det var Slovenien, Kroatien samt Bosnien och Hercegovina som orsakade serbernas krig i forna Jugoslavien. I själva verket ser du i den långa texten ovan varför de andra republikernas ledare agerade så som de gjorde. Vissa saker, vissa provokationer är kroaternas fel, det var Izetbegovics fel att han inte skrev under ett fredsavtal som skulle effektivt dela upp Bosnien och Hercegovina etniskt, utan några garantier att landet inte kommer att styckas upp i framtiden, men i det stora hela är det Milosevic och de serbiska nationalisterna som mördade Jugoslavien genom sin strävan efter absolut dominans i Serbien och sin strävan efter att ha lydnad från de övriga republikerna. Serbiens ledning ville ha ett Jugoslavien på sina egna villkor, där övriga republiker och övriga folk kördes över så fort en fråga om det serbiska folkets intresse kom upp. Det är i sig inte det serbiska folkets fel att det gick så långt, det är inte det kroatiska folkets fel heller, men när incidenter väl inträffar sker en polarisering där alla står på motsatt sida. Det är då som en kompromiss aldrig kan nås, och det var främst Milosevic som drev den linjen i Jugoslavien, ända till det blev ohållbart för främst Slovenien och Kroatien.

Det fanns för få "kalla huvuden", för lite diskussion och för lite kompromiss, vilket inte är en överraskning i sig. Under kommunismen har man lärt sig att det är partiets vilja som styr, så det gäller att skaffa sig kontakter i partiet. När väl demokratin kom, trodde man att man kunde göra vad som helst på ett annat sätt än under kommunismens tid. Om man vann makten på demokratiska val, var det väl ett tecken på att man har rätt och aldrig behöver kompromissa om någonting. Ärliga samtal om en gemensam framtid saknades; vi vet ju vad Milosevic gjorde och hur, jag behöver inte upprepa hans manipulering med hjälp av betalda skaror nationalister, vilka då i Kroatien tog den politiska och polisiära kontrollen och makten ifrån den lagligt och demokratiskt valda kroatiska regeringen, med stöd från Serbien. För andra republiker var det svårt att hantera det på något annat sätt än att kräva självständighet.

Om Radovans ökända tal i det bosniska parlamentet: Hans vision var tydligen en självständighet för bara delar av Bosnien och Hercegovina; serbiskt kontrollerade delar skulle stanna kvar i Jugoslavien. Det var inget rent hot som han uttryckte, men det var trots allt ett hot; han implicerade att om Bosniens muslimer och kroater vill ha självständighet för republiken, kommer de få ett blodigt krig på händerna, och han implicerade också att den muslimska befolkningen kanske kommer att försvinna om det skulle bli krig i landet. Det var inte ett direkt hot, men han sa att självständighet för Bosnien och Hercegovina kommer att resultera i krig, och det var faktiskt rätt skrämmande ord att höra från en politiker som har uppbackning från Serbien och hela dess militära styrka. Vi måste också se det hela i en kontext där armén först skickades till Slovenien och sedan till Kroatien, där serbiska frivilliga paramilitära gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser mot civilbefolkningen. Under kriget i Kroatien opererade JNA-styrkor från och faktiskt i Bosnien och Hercegovina, där armén i sina attacker mot Dubrovnik förstörde byn Ravno, som hörde kommunen Trebinje, i början av augusti 1991.

Så innan du klandrar slovenerna och kroaterna för att de sköt först, innan du klandrar Tyskland och andra europeiska länder för att ha erkänt Slovenien och Kroatien så tidigt, och innan du klandrar den bosniska regeringen för att, på USA:s inrådan inte ha stoppat kriget dagar innan det bröt ut, genom att skriva under ett fredsavtal om en etnisk uppdelning av landet, får du inte glömma bort några saker, allt det ovannämnda, och förkortat:

1. Milosevics politik och på vilket sätt han övertog makten över Montenegro, Vojvodina och Kosovo. Det var långt ifrån konstitutionsenligt, till skillnad mot vad du hävdade.

2. Serbernas maktövertagande från den lagliga, demokratiskt valda regeringen i delar av Kroatien hade stöd av Serbien och den jugoslaviska armén. Kroatien var då fortfarande en jugoslavisk republik, och det var arméns uppgift enligt lagen att införa ordning och återinrätta den republikanska makten i hela dess territorium, inte beväpna rebellerna och skicka dit och beväpna Vojislav Seseljs extrema nationalister.

3. Serberna organiserade egna autonoma regioner och sedan en egen republik inom Bosnien och Hercegovina innan landet formellt ens hade sökt självständighet. Bosnien och Hercegovina var då fortfarande en jugoslavisk republik och att grunda en egen republik stred också mot konstitutionen. Det ska du tänka på när du försöker negera Bosnien och Hercegovinas rätt och legalitet genom att peka på konstitutionen.

4. Istället för att dela makten med andra folk i Bosnien och Hercegovina valde serberna att ta över makten där de kunde, ungefär på samma sätt som i Kroatien.

5. Att stycka upp andra republiker och dela upp dem etniskt är fel på grund av befolkningssammansättningen och det faktum att även där det bor 100 % av en specifik etnisk grupp, tänker de ändå inte alla likadant och inte på samma sätt. En etnisk uppdelning av republikerna, som serberna ville ha, hade inneburit samma sak som i kriget, alla folk folk på fel sida (oavsett sida) hade blivit utan jobb och blivit fördrivna till "sin egen" grupp.



Jag har aldrig sagt att världen är svartvit. Inte ens krisen och krigen i forna Jugoslavien kan man definiera på ett så förenklat sätt. Men du inser väl själv att Milosevic i början manipulerade det serbiska folket i hela Jugoslavien med hjälp av medierna och en grupp hårdföra nationalister, och att desinformation om kroatiska, eller "ustasha-hordernas" mord på serbiska kvinnor och barn hjälpte till. När karusellen väl kommer igång, är det svårt att stoppa den, och misstag gjordes på alla sidor. Främst saknades det vettig dialog och "kalla huvuden", några som kunde lugna ner situationen, och där de faktiskt fanns blev de tyvärr mördade på grund av någon annans högre politiska mål.

Serbiska folket bär inte en kollektiv skuld för krigen eller massmorden, men det är bra om det serbiska folket förstår vilka är deras hjältar och vad de har gjort sig skyldiga till: Milosevic, Mladic, Karadzic, Seselj, Krajisnik, Arkan, etc, etc.

Lika viktigt är det för kroaterna att inse att operationen "Stormen" ("Oluja") 1995 inte var så ren som den borde blivit, deras ledare har också blod på sina händer. Lika viktig är det av de bosniska ledarna att inte tysta ner bland annat morden på civila serber i Sarajevo i början av kriget (den ansvarige kallad "Caco" dödades vid ett andra arresteringsförsök), eller morden på kroater under bosnien-kroatiska kriget 1993 (även i detta fall har folk dömts). Alla måste förstå vilka deras hjältar är. Vissa är klart falskt anklagade, medan andra...


Jag vet inte om jag med de här fakta får dig att förstå att skulden ligger mest hos Milosevic och hans närmaste män, men det kan inte jag styra över. Du (och alla andra människor) får bara inte förringa fakta och du (ni/vi) får inte förringa alla brott, alla krigsförbrytelser, alla mord på civila män, kvinnor och barn som den egna sidan har gjort sig skyldig till i det egna folkets namn, som missbrukades av de politiska ledarna. I det här fallet har jag uttryckligen sagt att krigen inte är det serbiska folkets fel och att det serbiska folket har lika stor kollektiv skuld som det tyska folket efter andra världskriget (alltså = noll), men det politiska ansvaret för Jugoslaviens död ligger hos främst Milosevic och hans män, vilka dödade de gemensamma jugoslaviska värdena när de forcerade fram mer makt åt Serbien medan de använde sig av det serbiska folkets intressen.


Det som jag tycker är en viktig lärdom för framtiden, särskilt när det gäller Bosnien och Hercegovina, är att en folkgrupp kan bäst säkra sina fri- och rättigheter i en demokratisk stat som medborgare, inte som en etnisk grupp. Oavsett om det handlar om cirka 1 % eller 35 % av befolkningen (så många som serberna i Bosnien och Hercegovina ungefär är idag).