Om Srebrenica, krigen i forna Jugoslavien och DN

Boris, här kommer ett svar på dina 18 kommentarer från DN:s artikel om Srebrenica.

Du är bra på att ta fram fakta selektivt.

Byn Sijekovac vid Bosanski Brod: 47 personer dödades, majoriteten soldater, några civila som råkade komma i korselden. De dödades av kroatiska soldater som under kriget i kroatien flera gånger gick över gränsen in i Bosnien, vid Brcko och Bosanski Samac. Bland de fanns ett antal muslimer också, men det här är knappast någonting som den bosniska regeringen hade kontroll över och kunde beskyllas för. De borde dock försökt att göra någonting åt saken, men republiken var väldigt svag politiskt och polisiärt/militärt.

Mordet på en serbisk bröllopsgäst (brudens far, Nikola Gradovic) i Sarajevo utfördes av en kriminell som arresterades, men släpptes när kriget började. Efter kriget skulle han dömas för det; rättegången varade i flera år, det var en väldigt svår och utdragen process, men han kom slutligen undan rättvisan när han blev mördad 2007 av en rivaliserande maffia.

Republikernas gränser var inte ett kommunistiskt påhitt, utan följde till största delen de olika republikers historiska gränser. Exempelvis Herceg Novi var en gång en del av Hercegovina, men sedan andra världskriget tillhör Montenegro. Dock, som sagt, till stor del stämde gränserna med de historiska gränserna från tiden av Osmanska riket och tidigare, men det är sant att kommunisterna inte ville att ett folk skulle få för mycket makt, eftersom det skulle kunna leda, och faktiskt ledde till krigen under 1990-talet. Jugoslavien skulle dock aldrig ha fallit sönder, det existerade inte som alternativ förstås. Men när väl flera miljoner människor bestämde sig att de inte ville vara kvar i samma stat (slovener och kroater, senare följda av Bosnien), var det enda möjliga att försöka tvinga dem kvar med vapenmakt.

Att Slovenien och Kroatien började kriget i Jugoslavien är inte så troligt. Under slutet av 1980-talet lyckades Serbien ställa de semi-autonoma delarna, Vojvodina och Kosovo, under sin kontroll, samtidigt som man pressade Mongenegro (och dess president Bulatovic) till lydighet. Det visar klart och tydligt Serbiens dominans i federationen. På så sätt lyckades Serbien få fyra röster i de federala institutionerna. Slovenien och Kroatien ville ha samtal om att ordna Jugoslavien på ett konfederativt sätt, med lite svagare central makt, men fortfarande som en enda stat, men varje kompromiss avslogs av Serbiens ledning. Det var då som slovenska och kroatiska delegaterna lämnade de jugoslaviska kommunisternas sista federala möte i januari 1990. Under denna tid och efter valet 1990 gjorde serberna i Kroatien uppror. Det började i Knin, tack vare skrämselpropaganda där folk påmindes om andra världskrigets folkmord på serber som den fascistiska kroatiska staten då gjorde sig skyldig till.

Efter självständighetsutropet skickades Jugoslaviska armén (JNA) till Slovenien för att skrämma slovenerna, men de drog sig inte tillbaka utan slog tillbaka. Även om de slog till först, så var det rätt med tanke på att det var en armé som stod på andra sidan, skickad av en federal ledning genomsyrad av Serbiens intressen. I Kroatien var det något annorlunda. I flera kommuner, särskilt i kommuner med serbisk befolkningsmajoritet eller en stor serbisk minoritet, tog serberna över makten med hjälp av vapen. Kroatien ville inte att Serbien ska blanda sig i Kroatiens inre angelägenheter, men Serbien hjälpte till med vapen och soldater även när Kroatien blev självständigt. Och sedan inleddes kriget på riktigt, där den f.d. jugoslaviska armén till en början intog en neutral hållning och ställde sig mellan de kroatiska och rebellernas (kroatiska serbernas) styrkor, vilket omöjliggjorde för Kroatien att ha kontroll över sitt eget territorium. Samtidigt började kroater drivas bort från de serbiskt kontrollerade områdena. Efter ett tag började även JNA aktivt strida mot de kroatiska styrkorna, och även städer med stor kroatisk majoritet attackerades. Kroatiska byar anfölls också och många civila dödades och mördades. Och här har vi en anledning till att kroatiska styrkor gick över gränsen till Bosnien och anföll serbiska styrkor och även byar: Stora delar av JNA kom in i Kroatien från både Serbien och Bosnien, faktiskt de flesta från Bosnien, så kriget var inte begränsat till bara Kroatien.

Hur var det Bosnien och Hercegovina? Under sina krigsoperationer mot Dubrovnik, anföll och förstörde JNA byn Ravno i kommunen Trebinje under oktober eller november 1991. Det var då som Bosniens ledning sa ”Det här är inte vårt krig”, vilket var fel, men vad hade de kunnat göra mot JNA som var förmodligen den starkaste armén i Europa på den tiden? I september 1991 skapades fyra serbiska autonoma territorier (Srpska autonomna oblast, SAO) i Bosnien och Hercegovina, vilket var ett tecken på att den serbiska ledningen ville ha fred och lika rättigheter för alla i republiken? Den 9:e januari 1992 enades dessa och Republiken Srpska grundades, vilket också var ett tecken på den serbiska ledningens vilja att samarbeta med ”de andra” i republiken.

Det här hände INNAN Bosnien och Hercegovinas självständighetsförklaring. Faktiskt, det var först den 25:e januari som det bosniska parlamentet bestämde att en folkomröstning om självständighet skulle hållas, alltså hela 16 dagar efter att Republiken Srpska grundades och flera månader efter att serbiska autonoma territorier grundades i Bosnien och Hercegovina, som då fortfarande på den tiden VAR en jugoslavisk republik! Detta är ytterst viktigt att nämna med tanke på det s.k. brottet mot grundlagen som Bosnien och Hercegovina gjorde sig skyldigt till genom att förklara sig självständigt.

Den 29:e februari och 1:a mars hölls folkomröstningen, i samband med vilken serbiska styrkor satte upp barrikader i och runt flera städer (Sarajevo, Odzak, Bosanski Samac, Derventa, Bosanski Brod). Mellan 1:a och 4:e april 1992 intogs städerna Bijeljina och Zvornik i östra Bosnien, nära gränsen till Serbien, och flera civila män och kvinnor mördades, men den mesta av befolkningen antigen drevs bort eller flydde. Från början av april 1992, som räknas som krigets början, till hösten 1993 hade de serbiska styrkorna kontrollen över ca 70 % av Bosnien och Hercegovinas territorium, inte bara de delar där serber befolkningsmässigt var i majoritet eller där Radovan Karadzics parti SDS hade makten. Under den här tiden drevs majoriteten av icke-serbisk befolkning bort, samtidigt som tusentals människor mördades, de flesta män, men också kvinnor och barn, medan många kvinnor och flickor också blev våldtagna. Mord och våldtäkter är det största problemet med paramilitära styrkor, fast det existerade också inom de reguljära styrkorna, tack vare att mobiliseringen gick fort och det var omöjligt att lära upp soldater att inte mörda civila. Men för det mesta handlade det om planerade aktioner från den serbiska ledningen.

Krigsförbrytelser utfördes också av de kroatiska styrkorna och bosniska styrkorna, och det kan förstås inte försvaras eller rättfärdigas på något sätt! Men dessa brott var knappast organiserade från den politiska toppen som de var hos den serbiska sidan. På den serbiska sidan hade vi Biljana Plavsic som med sin retorik om muslimer som ”defekt genetiskt material” uppmuntrade till mord; vi hade Vojislav Seselj som hade en egen paramilitär grupp som härjade bland annat i Brcko; Zeljko Raznatovic Arkan som också var en kriminell med en egen paramilitär styrka som gjorde sig skyldiga till många mord, våldtäkter och tortyr; vi hade Momcilo Kraisnik och främst Radovan Karadzic, som bland annat beordrade ständig granatbeskjutning av Sarajevo och som är högst ansvariga för den etniska rensningen av icke-serber från serbiskt kontrollerade territorier. De är också ansvariga för att över 1000 moskéer och andra, främst muslimska monument förstördes i serbiskt kontrollerade territorier. Och vad ska man säga om Srebrenica? Efter att de serbiska styrkorna intog Srebrenica, sade general Ratko Mladic bland annat att (jag parafraserar) serberna får staden som en present och att det är dags att hämnas på muslimerna. Det var inte bara vuxna män och pojkar så unga som 16 år som mördades, det fanns även kvinnor och yngre barn bland offren. Oavsett vad som har hänt i kriget, går det inte att ursäkta, rättfärdiga eller på något sätt mildra sådana otroligt grova och hemska brott.

Varje enskilt mord är ett brott, oavsett vem som utförde det. Det har människor på (och från) Balkan idag svårt att förstå. Folk vill inte erkänna att ett brott är ett brott och ett mord är ett mord, avsett om det var min bror eller en fiende som utförde det. Jag skulle helst vilja se att alla människor i Bosnien och Hercegovina (och även i andra f.d. jugoslaviska republiker) håller minnesstunder tillsammans, för att hedra alla oskyldiga offer och verkligen visa att de vill ha fred och att de vanliga medborgarna var och är bara oskyldiga civila. Jag tycker inte heller att serberna som folk kan kollektivt klandras för något brott eller för kriget i sig, men som folk har man ett ansvar att inte försöka rättfärdiga något brott eller försöka förklara det som att ”det var krig”. Man har heller inte rätt att som folk förklara det som har hänt genom att jämföra det med saker som har hänt under andra världskriget, att klandra folk för någonting de inte har gjort, eller hävda att det handlade om hämndaktioner. Som folk har man ansvaret att inte låta politiker som använder sig av precis denna retorik komma till makten, politiker som förordar en uppdelning av Bosnien och Hercegovina eller som medvetet trivialiserar brott och brottslingar från den egna sidan.

Eftersom du pratade om hur viktigt det är med fakta, särskilt om början på krigen i forna Jugoslavien, ville jag nämna fakta om början på krigen som du bekvämt hade utelämnat, och jag då in på andra saker också.