Sveriges muslimsmka råd: för eller mot radikalisering och terrorism?

I DN:s ledare från tisdagen den 11 januari 2011, med rubriken "Svaret som dröjt" ifrågasätts ordföranden för Sveriges Muslimska Råd, Helena Benaouda. Ja, hon är svärmor till Munir Awad (fast inte riktigt, hennes dotter har barn ihop med honom, men de bor inte ens ihop), en person misstänkt för förberedelser för terrorism. Anklagelserna mot Awad väntar på att prövas i domstol. Enligt ledaren bör Benaouda avgå eftersom hon har förbrukat sitt förtroende.

"Helena Benaouda talar om sig själv som "aningslös". Det behöver inte vara en orimlig etikett för att beskriva hållningen till en dotters och svärsons många märkliga förehavanden. Föräldrar-barn-relationen liknar ingen annan. Till kärleken och rollen som mamma hör att stå upp för sitt barn i alla väder."

Tänk om Awad är skyldig till förberedelse för terrorism och tänk om Benaouda för tillräckligt länge sedan har fått reda på hans planer på ett eller annat sätt. Skulle hon sitta still och acceptera det, tack vare sin moderskärlek, trots att hennes dotter och barnbarn då med största sannolikhet också skulle komma att råka riktigt illa ut? Svaret är nog självklart, men jag säger det ändå: F-n heller! Det är mer sannolikt att Awad har hållit sina planer hemliga för att inte riskera att avslöjas. Det vill säga, om han är skyldig, vilket domstolen får avgöra. Här protesterar jag särskilt mycket på att författaren till ledaren med sina uttalanden tar bort en kvinnas förmåga att bedöma och skilja på gott och ont, som om det skulle överskuggas av hennes moderskärlek. Det är en devalvering av kvinnan från person, individ och människa till ”den irrationella modern”, ett uttryck som jag härmed myntar, skulle jag tro. Detta resonemang bygger upp en felaktig premiss till slutsatsen i ledaren om ett kollektivt ansvar, som jag kommer fram till strax.

"Värre är Helena Benaoudas och det offentliga muslimska Sveriges mer allmänna "aningslöshet" inför extrema krafter. Styrelsen för Sveriges muslimska råd uttalade i helgen sitt fortsatta stöd för sin ordförande – och därmed för förnekelsens linje."

Det här är en förhastad och felaktig slutsats, byggd på en felaktig premiss (grundad på moderskärlek) och det kan vara farligt att sådana slutsatser dras. I det här fallet får en hel religiös grupp (muslimer) bära etiketten ”aningslösa förnekare”. Benaoudas svärson är misstänkt, hon visste ingenting, hon har fortsatt förtroende från Sveriges Muslimska Råd, och därmed blundar SMR för islamistisk radikalism och eventuella terrorister i Sverige?

Vad är "förnekelsens linje"? Jag tror att vi alla är överens om att SMR är mycket väl medvetna, som alla andra, om att islamistisk radikalism och extremism existerar och är/kan vara ett problem. Till och med fåglar uppe i träden vet det. Har SMR någonsin kommit med uttalanden som att några extrema islamistiska radikala strömningar inte existerar i Sverige och bland Sveriges muslimer? Nej. Möjligen är problemet här mindre än i andra länder i EU, men alla är medvetna om att det radikala element existerar.

"Här finns nämligen ett annat tankespår som leder fel. Resonemanget lyder: eftersom det inte finns någon kollektiv skuld finns det heller inget kollektivt ansvar att göra något åt problemet. Men frånvaro av skuld leder inte automatiskt till en befrielse från ansvar."

Det var bra sagt, men tyvärr fel. I den akademiska världen skulle den här slutsatsen falla eftersom premissen är felaktigt uppbyggd, som nämnts tidigare. Men för att bemöta påståendet om ett existerande kollektivt ansvar, måste för det första nämnas att SMR inte möjligtvis kan ha koll på alla moskéer och alla muslimer i Sverige. Vem i Svenska Kyrkan hade koll på Helge Fossmo och hans verksamhet i Knutby? OK, hans kyrka var en frikyrka, men det spelar ingen roll. Någon måste hålla reda på vad som händer i det kristna Sverige. Vem i Svenska Kyrkan hade koll på den katolske pastorn, förintelseförnekaren Richard Williamson, som till och med fick hålla föreläsningar och låna kyrklokaler runt om i Sverige tillhörande Svenska Kyrkan? Kollektivt ansvar är mycket nära besläktat kollektiv skuld. Tänk på det innan ni pekar finger.

Vad är Sveriges Muslimska Råd?

Sveriges Muslimska Råd är en sorts paraplyorganisation, en frivillig organisation dessutom för Sveriges muslimska organisationer. Medlemmarna är bland annat Bosniska Islamiska Riksförbundet i Sverige, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige, Sveriges Muslimska Förbund, Islamic Relief ("en internationell ideell organisation (NGO) som söker att upphöja ekonomisk och social utveckling"), Sveriges Muslimska Scouter, etc.

Vilket ansvar för att motverka radikalisering kan en sådan organisation i en sådan utformning ha? Och vilket ansvar kan Sveriges Muslimska Scouter ta för att hålla sina medlemmar borta från radikalism? Eventuellt kan de utesluta medlemmar som de anser sprida extrem islamistisk radikalism och som uppmanar till våld och terrorism, men de uteslutna medlemmarna har ändå egna, extrema kretsar att söka sig till. Mer än att tala om fred och icke-våld och att utesluta radikala extremister kan de inte göra och ska därför inte skuldbeläggas. Förlåt, DN:s ledare menar att de inte bär kollektiv skuld, så jag ska omformulera mig: Mer än så kan SMR inte göra och det är orimligt att kräva ett större ansvar av dem. Man kan knappast säga att hela svenska folket, eller åtminstone alla i Svenska Kyrkans ledning har kollektivt ansvar för att ett främlingsfientligt parti som Sverigedemokraterna (som håller fast vid sina svenska, kristna traditioner) har kommit in i Riksdagen.

Dock ställs ett par bra frågor i DN:s ledare:

"Ett annat spörsmål är vem som ska initiera en verksamhet mot radikalisering. Går det ens att bygga en sådan uppifrån? Om inte – hur ser det ut på gräsrotsnivå? Finns intresset, viljan och förmågan?"

Arbetet mot rasism och nazism i Sverige har för det mesta kommit "uppifrån", men intresset fanns förstås också på gräsrotsnivån. Det har startats kampanjer för information till barn och ungdomar, det har startats verksamheter som hjälper avhoppare att bli en del av samhället, etc. Men sådan verksamhet är främst staten och kommunerna ansvariga för, eftersom de håller i pengarna.

Som det står i DN:s ledare, nej, kollektiv skuld finns inte. Men rimligtvis kan ett kollektivt ansvar inte heller finnas i dagens individualiserade samhälle. Alla tyskar hade inte ett kollektivt ansvar för att det tyska samhället skulle göra sig av med nazismen efter andra världskriget. Alla var inte nazister. Många blev manipulerade av propagandan, vissa gjorde karriär. Men i slutändan, när det tyska folket insåg hur hemska de övergrepp som hade skett i deras namn var, avsade sig de flesta nazismen. Och det var allt de kunde göra. De började med sig själva. Andra människor fick ta ansvar för sin egen ideologi, antigen de tog avstånd från nazismen eller inte. Samma sak borde gälla här. Alla svenska muslimer ska inte behöva ständigt förklara att de inte är extremister, lika lite som alla etniska svenskar ska behöva förklara att de inte stödjer Sverigedemokraternas främlingsfientliga politik (ursäkta förenklingen).

Det finns mycket som kan göras för att motverka radikalisering av muslimer i Sverige, inklusive besök, föreläsningar och seminarier i muslimska föreningar och moskéer runt om i landet, och det finns troende muslimer som är villiga att som privatpersoner eller genom sin förening arbeta på detta sätt och för detta ändamål. Det viktigaste av allt är att få Sveriges muslimer att känna att Sverige också är deras land (medborgarskap innebär likhet inför lagen) och att "vi" och "de" är ett enda "vi", att vi lever här på samma villkor, att samma krav ställs på vår kollektiva skuld och vårt kollektiva ansvar.