På tal om assimilering istället för integration

OK, det här är en enkel fråga. Om invandrare i ett europeiskt land (i det här fallet Danmark) ska assimileras, vad innebär det i praktiken? Enkelt uttryckt kan människor som ser annorlunda ut inte bli assimilerade, vilket innebär att icke-europeiska, icke-vita människor inte har samma mänskliga rättigheter, inte samma rätt att få asyl, medborgarskap och leva i ett europeiskt land (Danmark).

Men integrationen är ju misslyckad, så en ändring måste till. Eller?

Kanske det. Men vad är synen på alla dessa invandrade människor (eller flyktingar) som är "annorlunda", som avviker från normen? Två frågor är ständigt återkommande i temat: Ska invandrare integreras? Ska invandrare assimileras? Eller med andra ord: Ska vi integrera invandrarna? Ska vi assimilera invandrarna?

Här pratar vi faktiskt om människor, människor som är egna subjekt med egna tankar, känslor, osv. "Vi" kan varken integrera eller assimilera "dem". "Vi" måste först inse att även "dem" innehar ett grundläggande människovärde, precis som "vi", och erbjuda "dem" en möjlighet att själva ta ansvar för sina liv i vårt gemensamma samhälle, på vår gemensamma lilla planet.

Och helst bör vi undvika sådana otroliga (och politiskt populistiska) dumheter som Danmarks nye integrationsminister Sören Pind har hävt ur sig, om att invandrare skall assimileras eftersom hans (Sören Pinds) "utgångspunkt är att när man väljer Danmark, så väljer man Danmark för att man vill vara dansk" (DN 2011-03-10).

Ingen flyttar till ett annat land för att han/hon har bestämt sig att tillhöra det landet. För vem vill egentligen vara "dansk"? Vad innebär det att vara "dansk"? Eller svensk? Hur svensk kan man bli om man är född utomlands? Är det någon som ser det osunda tänkandet och faran i en sådan "integrations"-politik? Ingen flyttar till ett annat land för att han/hon vill bli någonting annat, någon annan. Jag är fortfarande jag, oavsett om jag innehar svenskt eller franskt medborgarskap; det är bara min nationalitet på papper som är annorlunda. Min identitet byggs av min omgivning: familj, vänner, skola, arbete, grannar, samhället i stort. Jag flyttar från Karlstad till Göteborg, men jag håller fortfarande på Färjestad, medan Frölunda är jag lika likgiltig inför som förut. Jag flyttar från Sverige till Norge och vägrar lära mig norska eftersom alla ändå förstår mitt svenska språk.

Jag är alltid jag, ett odefinierbart subjekt, en människa i mängden som bara har en känsla av identitet, men likväl en människa i mängden vars identitet inte är uppbyggd av en enda aspekt: min nationella tillhörighet. Jag är mycket mer än svensk. Jag är akademiker. Musiker. Säljare. Föreläsare. Jag är en fritänkande "free spirit" som är mycket mer komplex än populistiska politiker och renodlade nynazister skulle vilja att jag är. Oavsett vilken nationalitet som jag på papper innehar, är jag i slutändan bara mitt egna komplexa jag i det nuvarande samhällets kontext.

Jag säger bara en sak till för att runda av: När "de" börjar prata om etnicitet istället för nationalitet, då har vi definitivt kommit för långt på den väg som nazisterna en gång stakade sig fram på!